Zerri - Skola, shopping, vänner och allt annat.

Nu när jag är ute på praktik, kommer alla minnen tillbaka. Jag försöker tänka på hur jag hade det och hur jag ville bli behandlad. Men sen var inte jag som alla andra. Det var nog det som var grejen; jag kämpade för att vara speciell. Jag minns hur allting skulle handla om mig och att jag alltid kom först. Jag tryckte ner folk som var bättre än mig för att jag skulle skina mest och det har man fått ångra i efterhand. Jag tror att det var först efter incidenten i högstadiet som jag började tänka till. Samtidigt som jag ångrar att jag var såpass elak så är jag tacksam över att konsekvenserna blev illa nog att få mig att ändra på mig. Jag förlorade dock en utav mina bästa vänner och jag kommer för alltid undra hur det hade varit om vi fortsatt vara vänner. Jag vill inte nämna dig här, men jag villa tt du ska veta att jag fortfarande är ledsen för att jag sårade dig.

Det är mycket jag minns nu, speciellt när mina vfu lärare gillar att snoka i min barndom. Eftersom allt är under sekretess känns det tryggt att prata om sin bakgrund. Jag vet dessutom att lärarna har hört värre så inget lär överraska dem. Det känns som att jag på något sätt ursäktar mig själv när jag berättar om min uppväxt, hur jag blev den jag är.

Något som fick mig att försöka minnas var en kompis på bussen. Vi disskuterade Bäckängs gymnasiet och hur vi inte saknade skolan. Hon sa att hon skrattar och roas med sina vänner när de tänker på tiden på Bäckäng och alla minnen från den perioden. Men vad har jag för minnen? Jag tror inte jag har särskilt mycket att skratta åt från den tiden. Jag minns en utav mina bästa kompisar, den sista tiden vi hade ihop innan hon lämnade mig för (en annan ;)) sin man. Jag och Sara blev allt bättre vänner under gymnasieperioden, men mer än så har jag inte att glädjas över. Jag vet inte om det hade blivit annorlunda om jag gått på gymnasiet nu när jag mognat lite mer.. Jag önskar bara att jag kunde säga "Jag minns hur roligt vi hade då.."